måndag 18 november 2013

Ovanlig aktivitet

Idag har sysslat med något som faktiskt är en ganska ovanlig aktivitet. I alla fall för mig.
Jag har shoppat!!
Efter ett av mina två, per vecka, besök hos pappa åkte jag ner på stan för att hämta ett jerseytyg som jag beställt genom Blåfuran.
Väl där tog jag mig verkligen tid att kolla i affären vad som finns där. Vanligtvis har jag så bråttom eller är så trött att jag inte hinner/orkar göra mer än det jag tänkt innan.
Det blev en hel del smått och gott att användas vid min nygamla hobby, att sy dockor.
Fick ögonen på Lindex tvärsöver gatan när jag kom ut från Blåfuran, och kom ihåg att jag flera gånger tänkt att "jag måste ha nya kläder", vilket jag avskyr att handla. Tjejen på insidan gillar inte att de kläder hon vill ha inte passar tanten som tagit över kroppen. Nåväl idag var jag lugn och avslappnad och hade inga krav på att jag "måste" ha något idag, bara för att ... . Så därför hittade jag mer än vad har råd att köpa, alltså var jag tvungen att välja istället för att köpa något som nästan är vad jag egentligen vill ha.
Glad i hågen, nu med två påsar i handen vände jag näsan mot parkeringen och bilen och fick syn på ... affären med garner.
Garn är bra att ha. Till hår åt dockorna ... och ... öh ... Jaja, det får räcka så länge.
Betalade och gick ut ... Inga frestande affärer i sikte, så den här gången kom jag ohejdad till bilen och blev högt och tydligt beordrad av magen att åka hem och äta.

Så här är jag nu hemma och HUNGRIG!!

Tack o adjö. Nu blir det mat.



Nostalgitrip

Har rensat bland mönster och gamla "projekt" idag.
Det är fantastiskt hur mycket jag har sytt till hela familjen och en massa dockor leksaker därtill.
Ett tag var det riktigt svårt att bestämma mig för att slänga allting. I många av mönster påsarna låg bitar av tyg från det jag sytt från just det speciella mönstret ... ja, det kändes ... nostalgiskt *ler*

Hittade mina dockor som jag sydde när ungarna var små. De, dockorna, var min oas i tillvaron, möjlighet att låta mitt huvud koppla från vardagen.




fredag 5 juli 2013

Vad hände?

Tittar på gamla kort och rensar bort sånt som inte "angår" mig eller de mina, från mina föräldrars semesterresor.

Jag slås av av att mamma skrattar på nästan varenda kort. Jag minns inte att hon en gång i tiden varit en glad människa, för de sista ca 25 åren var hon så allvarlig. Minns hur svårt det var att hitta ett bra kort till hennes 80-årsfest, ett där hon faktiskt inte rynkade pannan eller såg allmänt nedstämd ut.

Efter att ha sett de gamla korten undrar jag ... . Vad var det som hände? What broke her spirit?
Hände det något speciellt eller var det "bara" alla hennes krämpor och smärtor som bröt ned henne?
Känner att jag faktiskt inte haft tid att sörja henne ordentligt. Först nu finns tid och möjlighet att tänka och känna, fundera och till stor del förstå.

Det kom på min lott att ta hand om hennes och pappas dagböcker när vi rensade ut lägenheten efter pappa, när han fick flytta till ett gruppboende.

Det är "bits and pieces", en del bara nedklottrade mitt inne i en bok eller på ett löst papper där mamma ibland låter sitt inre lysa igenom, men många av böckerna har bortrivna blad.

Jag blir tung i mitt inre när jag inser hur fruktansvärt ensam hon kände sig, ofta, och hur jag inte fanns till för henne så som jag "borde" ha gjort. Jag tänkte att, sen när det lugnat ner sig, då ska jag ta med henne ut ... .

Men livet väntade inte, eller snarare, döden väntar inte på att vi ska FÅ tid. Vi måste TA oss tid medans tid är.

Carpe Diem. Så slitet, så sant. Vi har bara en dag i taget och jag hoppas att mina barn en dag inte behöver undra när de ser gamla kort på mig. Jag hoppas att jag under mitt liv kan vara så närvarande i deras liv så att de vet vem jag är och hur jag har det det.
Och det är minsann ingen självklarhet.



fredag 12 april 2013

Funderingar kring sömn och bristen på den



 Det här med sömn är väldigt konstigt.
I mitt fall är det väl numer mest kopplat till stress och/eller press. Men ändå ... .

Efter att ha sovit rätt hyfsat ett tag så kommer en sömnlös natt, följt av insomning strax efter klockan fem på morgonen. Detta efter en dag då jag suttit soffan i ett "zombie" tillstånd och varit färdig att gå och lägga mig klockan sex på kvällen. Lyckades hålla mig vaken till nio, då jag stöp i säng.

Den sömnlösa natten följs av en dag då jag känner mig och glad, ser fram emot kvällen då jag ska få träffa mina trevliga vänner i mc-klubben. Kommer hem och är hur pigg som helst, så datorn och mobilen får en dryg timme innan sängens kallande hörsammas.

Hör och häpna! 
Vaknar strax innan älsklingen kommer och säger "hejdå" innan han ska åka till jobbet, klockan 06.10. 
Går på toa, drar upp persiennerna och kryper ner igen. Det är ju dumt att gå  upp SÅ tidigt. Men kan jag somna?!  Nä. Alltså, gick jag upp kl 06.25 och käkar mitt nyttiga frukost, yoghurt, müsli och juice. 

Men vad i hela friden tar man sig till så tidigt på morgonen när inget jobb eller annat pockar på min uppmärksamhet?? 

Inget "problem" tycker väl en del. Kan så vara, men i min "utbrända" värld vet jag aldrig hur dagarna ska bli, och såna här tidiga mornar är väldigt sällsynta. Det har hänt att jag gått upp så tidigt, men anledningen kan då ha varit att jag inte ens somnat under natten. 
Nåväl, när mobilen larmar att det är dags att vakna 07.50 (möjlighet att snooza ett par gånger), har jag redan andra maskinen tvätt nästan färdig och en tredje på gång. 

När det sen är dags för förmiddags kaffe är jag rejält sugen och känner mig, så här långt, jättenöjd med dagen.
Klockan är bara "barnet" än, och då har jag vanligtvis nyss har hittat mitt huvud.

Ibland är det ett lidande att vara människa, men inte idag.



tisdag 19 februari 2013

På livets hav

Häromdan frågade någon hur jag mådde. Det tog en stund innan jag hade fått ordning på tankarna jag haft de senaste dagarna.

Jag är ingen båtmänniska eller seglare, inte så att jag inte gillar att vara på sjön, för det gör jag. Men jag brukar inte tala i symboler som har med livet på sjön att göra.
Just då när hon frågade så hade jag faktiskt tänkt på mitt liv som om jag satt i en liten segelbåt på ett stort hav.
Livet omkring mig, rent privat, kändes som ...
När det stormar för mycket kan man inte ha seglet uppe, för då river stormen sönder det ...
... Jag var tvungen att reva seglet och bara försöka överleva i havet och vågorna som sköljde över mig i min lilla båt. Med andra ord, kontrollen är inte längre min.

På fronten arbete, där jag ju varit sjukskriven drygt tio månader, är förhållandet precis tvärtom. Mitt hav är mitt hav, men det kaaav luuugnt. Jag har hissat alla segel jag kunnat, men hjälper inte, för utan vind finns ingen riktning att följa. Så där sitter jag i min lilla segelbåt, fortfarande utan möjlighet att påverka.

Trots allt ... Jag börjar ana blå himmel mellan stormskyarna och ... är det inte ett litet moln där bortanför stilltjet ...



fredag 8 februari 2013

Stulet från Fb


Vill ju helst ha egna tankar och funderingar här, men den här texten tog tag i mig för den är såå sann. De flesta situationer i våra liv påverkas av hur vi hanterar dem utifrån vår attityd.
Jag tänker på min gamla granne som alltid är så positiv. Hon fyller 94 i år, bor hemma, sköter sig själv, och är alltid! positiv.
Så jämför jag det med den förälder jag har kvar i livet som inte finner något positivt i sitt och bara väntar på att få dö. Då är varje dag bortkastad och meningslös.
När det trots allt finns saker att vara tacksam för även i hans liv. Sorgligt ...
Men mannen här nedanför han är ett föredöme. Tänk om man kunde leva i hans attityd, alltid.

=======================================

Tänkvärd !

Det handlar om en 92 årig man. Alltid välklädd, perfekt rakad och kammad
enligt senaste stuket redan klockan 8 om morgnarna. Detta trots att han knappt
har ledsyn.

Idag flyttade han till ålderdomshemmet.
Hans 70 åriga fru gick nyligen bort och detta gjorde flytten nödvändig.
Efter flera timmars tålmodig väntan i receptionen log han varmt när de
berättade att hans rum var färdigt.

När han manövrerade sin rullator mot hissen gavs han en visuell beskrivning om
hur hans rum såg ut, inklusive detaljer om gardiner och utsmyckning.

"Jag älskar det" sade han med samma entusiasm som en åttaåring som just fått
en valp.

Men du har inte sett det än försökte man ...


Det har inte med rummet att göra. Lycka är något man kan bestämma i förväg.
Om jag gillar rummet beror inte på hur möblerna ser ut och är placerade
- det beror på min inställning.
Jag har redan bestämt mig att älska rummet.

Min lycka är ett beslut som jag tar varje morgon.
Jag har ett val.
Jag kan ligga kvar i sängen och klaga över alla mina kroppsdelar som fungerar
dåligt eller inte fungerar alls
- eller ta mig ur sängen och vara tacksam över de delar som fortfarande
fungerar.

Varje ny dag är en gåva och så länge som jag kan öppna mina ögon skall jag
fokusera på den dagen och njuta av alla fina minnen jag har och fylla den med
nya.
Ålderdomen är som ett minnenas bankkonto. Du plockar ut de minnen som du lagt
in under din livstid.

Så mitt råd till dig är fylla varje dag med goda minnen i din minnesbankkonto.
Jag fortsätter att sätta in i mitt.

Några enkla råd som leder till lycka
1. Befria ditt hjärta från hat.
2. Befria ditt sinne från bekymmer.
3. Leva enkelt.
4. Ge mer.
5. Förvänta dig mindre.

Ha en bra dag....Kram