fredag 13 juli 2012

Rötmånad

Jag tänker ibland på sommarloven i vår stuga "på landet" utanför Eskilstuna.
Vad jag minns så regnade det nästan aldrig, och OM det gjorde det så var det bara mysigt. Vi fick tälta, eller vara i vår jättefina träkoja i skogen, eller nån enstaka gång vara inne och leka "rymden" med en speciell rymdpanel som pappa tillverkat av hushållsrullar, kapsyler och klädnypor.
Vi badade i maj och resten av sommaren i Mälaren, fångade Stensimpor, som vi hade i farfars båt, tills de vuxna, till vår stora förtvivlan, tvingade oss att släppa ut dem i vattnet igen.

Vacker Gotlandshimmel. Sol och regn på samma gång

Sen kom den där konstiga tiden som mamma kallade rötmånad, den kom när sommarlovet började lida mot sitt slut och även sommaren annonserade att man var inne på upploppet.
Så visst är det konstigt att man redan nu kan läsa om rötmånad i tidningar, nu fast sommaren inte ens har börjat! Eller var det den var hälsade på som hastigast ett par veckor i slutet av mars??
Så kan det väl ändå inte vara. Vart tog den globala uppvärmningen vägen?? Varför får vi ingen del av den? För allt vatten som ramlar ner från himlen är ju inte speciellt varmt, det heller.

"Sommaren är kort. Det mesta regnar bort ... "

Eländiga sångprofetia, vi står dig emot!!!!



måndag 2 juli 2012

Människa igen

För första gången på, som det känns, länge, känner jag mig som människa igen. Huvudet är inte omgärdat av dimma, kroppen känns inte som om den väger ett ton och behöver lyftkran för att förflytta sig.

Har ringt massor av samtal på förmiddagen, alla har att göra med pappas varande och göranden. De har hängt över mitt dimmiga huvud som en mara, har varit rädd för att jag inte haft någon koll på vad som var på gång. Nu har jag lite koll igen.

Den gångna veckan har varit en mardröm av värk och trötthet, dessutom nästan fyra dagars fasta pga inflammerade tarmfickor. Aj det har, och gör fortfarande ont! Föda barn - ha, a peace of cake!

Idag har jag faktiskt också kunnat njuta av "världen", sett den blå himlen, vinden i träden ... bara njutit av att finnas till.
Då är man väl inte deprimerad! Vilket doktorn påstår.
Jag blir bara så fruktansvärt trött av en massa människor omkring mig som pratar och vill att jag ska ge respons och uppmärksamhet till dem. Jag älskar att träffa "folk", att "tjöta" i timmar om allt och ingenting, men just nu så tar det mycket energi och jag behöver en massa eremit-tid för att återhämta min trötta skalle.

Har en helt underbar granne, en dam på 93½ år som säger att hon älskar att skratta, vilket hon gör, ofta och mycket. Hon ser ut som en solsken varje gång man träffar henne och jag blir glad av hennes glädje.
Hon påminner lite om konstnären Inge Lööks gamla tanter, som tandlöst alltid skrattar.




Hittar ingen bra länk till författaren men HÄR är en blogg som visar fler bilder.

Jag önskar att jag själv hade förmågan att alltid vara glad när livet skaver.
Hörde jag på radion häromdagen att "Livet är som en protes. Det skaver alltid lite nånstans".
Klarar faktiskt av det om jag "bara" har ont, men är jag trött också, då är det kört. Trötthet och jag är inte kompisar!! Så de så ;)