måndag 11 augusti 2014

Ibland, ofta blir jag så himla trött på ...

... att vara trött.

Vid mitt senaste samtalsbesök fick jag frågan hur min sommar har varit, fast hon egentligen vet, för vi har pratat på telefon. Nåväl hon måste ju ha det i sina anteckningar. Jag svarade glatt att den varit fantastisk, har gjort massor, haft en aktiv vardag, rest långt och flera gånger.
Men det har inte varit så hela tiden, fortsatte jag. Senaste 1½ - 2 veckorna har jag nästan varit ... deppig, lustlös. Nej, inte lustlös, orkeslös. Lusten har funnits där men jag har inte orkat. Känns likadant som tiden innan den nya medicinen. Dosökning? Nej, kanske inte nu när jag inte vet om jag är trött för att jag gjort mycket, eller ... ? Fast utan medicinen hade jag aldrig orkat göra i sommar vad jag gjort. Jag har ju varit mer aktiv denna sommar, än de senaste tre.

Då har hon mage att säga det jag absolut inte vill höra. Det är ju jätteroligt att du har haft en så bra sommar, men samtidigt får du inte glömma att din utbrändhet inte är helt läkt än. Det är halt naturligt att du känner dig trött och deppig, för att du tycker att du ramlat bakåt igen. Men det är ju så det är. Energi ut, måste följas av vila, annars kommer du aldrig att bygga upp några reserver. Kanske måste du lära dig att leva med att inse att du har fått bestående men ... .
Det vill säga, att jag aldrig kommer tillbaka till min tidigare energinivå, eftersom jag har haft för många "nära väggen upplevelser" i mitt liv.

Medicinen då, vad var det för mirakelmedicin som gav mig sån kraft och ork över sommaren? Den heter Strattera, om du är intresserad får du klicka på namnet och kolla själv.
Hur det kom sig att jag fick den medicinen tänker jag inte gå in på här. Det blir för personligt, och långt.
Hur som helst så "stannade" den mitt alltid spinnande huvud, vilket jag alltid trott att alla människor har. Detta gjorde att jag tröttheten som berodde på mitt spinnande huvud försvann och jag både ville och orkade göra saker som tidigare varit oöverkomliga för att jag var så fruktansvärt trött.
Trött? Av vad då, kunde man undra, jag gjorde inget speciellt under dagarna. Orkade inte ens "skriva av mig", stirrade bara på tangentbordet och la Patiens, det var det enda som kunde få mig att glömma mitt spinnande huvud. Och jag trodde fortfarande att det var normalt med ett sånt huvud.

När jag började med Stratteran kunde jag ha gråtit av tacksamhet. Världen öppnades och jag kunde ta tag i en enda tanke och tänka den till slut. Jag orkade gå ut och gå. Jag klarade av de enklaste småsaker som att bädda, diska och att äta, nästan varje dag.

Men nu är jag här alltså. Trött för att utbrändheten inte är läkt! Trött. Igen! Jag är så trött på att vara trött! Dessutom är jag så fruktansvärt tjurskallig att jag inte vill komma ihåg att det hör till att må så här, när jag glömt bort att hämta ny energi. Och ändå tycker jag att jag sköter mig, fast jag egentligen vet att jag väntar alldeles för länge innan jag drar i bromsen.

För att det är så underbart att leva. Att orka leva.



onsdag 18 juni 2014

För nästan två månader sen ...

... dog min pappa

Liksom min mamma, fick han dö omgiven av människor som älskade honom. Ändå är inte mitt hjärta tungt eller fyllt av sorg.
Det är länge sedan jag kände mig så glad och lätt om hjärtat som jag gjort efter att fått följa honom från denna världen till nästa. Jag känner mig så oändligt privilegierad över att ha haft möjligheten att få följa båda mina föräldrar in i döden, även om jag inte fanns vid mammas sida när hon andades ut sin sista suck, så fick jag vara med och göra henne i ordning tills begravningsbyrån skulle hämta henne.
För mig är döden verkligen en del av livet och eftersom jag tror på ett meningsfull liv efter den så har mina föräldrar bara rest till e annan plats dit jag så småningom också kommer till. En tid sedan kommer vi att ses igen. Jag tror det. Verkligen.
Jag uppskattar verkligen alla människor som beklagar sorgen, eller på andra sätt visar sitt deltagande, men jag sörjer inte min pappa. Jag kan inte.
Jag började sörja med honom  när mamma dog, sedan sörjde jag honom när stroken tog bort så mycket av det som var han. Efter stroken blev han osäker och otrygg därför att närminnet svek honom. Det kom tillbaka lite efter ett tag, hade kanske gjort det ännu mer och bättre om han fått minnesterapi på sjukhuset, men ... samhället orkar inte med gamla människor ... En helt annan diskussion. Efter det följde fjorton månader av ångest för oss båda, mig för att jag gick in i väggen igen och inte orkade, honom för att han var så ensam (jag var hos honom nästan varje dag i början) och otrygg.
Han blev tvungen att byta ut mammas underbara kockmat mot kommunens tråkiga, fesljumma plastlådor med ... ingen kommentar. Jag ordnade också med att hemtjänsten kom och såg till att han verkligen åt och tog sin medicin ordentligt, vilket blev både si och så med efter stroken. Ibland tog han insulinet dubbelt ibland tvärtom. Han kunde gå och lägga sig när det blev mörkt på eftermiddagen på vintern för han förstod inte klockan längre, så när hemtjänsten kom och skulle ge honom kvällsmedicinen hade han redan klätt av sig och lagt sig för natten. Naturligtvis vaknade han på efternatten ibland och ringde mig och undrade om jag inte skulle komma den dagen. Den här perioden slet verkligen på oss båda samtidigt som jag försökte få handläggaren att förstå att han måste få komma till ett gruppboende för äldre. Vi tjatade och tjatade, tjatade och .... . Ändå hade vi otroligt kul många gånger under den här tiden. En gång när vi var och handlade på ICA Kvantum i Nässjö är jag övertygad om att folk som såg och hörde oss trodde att vi antingen var fulla, eller möjligen psykiskt sjuka, på något vis. Vi skrattade så vi kiknade sådär som man bara gör när man får ett hysteriskt skratt/fnitter anfall. Vi har ju samma knasiga humor och skrattade åt samma saker.
Jennie och Morfar Charlie
Sedan blev Charlie sjuk, fick problem både med hjärtat och andningen och kom till sjukhuset, detta var i januari 2013. Där var han i tre veckor och blev skuffad mellan hjärtavdelningen och lungavdelningen och olika rum på samma avdelning. Är det nån som tror att hans ångest försvann, att han blev lugn och samlad.
Det enda goda som kom ur detta vara att handläggaren insåg att det inte gick att skicka hem pappa igen, utan hon ordnade så att han fick komma in på ett korttids boende. Det heter så för att man ska bo där en kort tid, max 4 veckor, säger man. Han blev kvar där i 4½ månad, trivdes och bodde in sig, hade människor att prata med och var duktig med dagliga promenader i korridoren så att han gick väldigt bra utan rullator.
Dagen kom då man började prata om att han måst flytta för att det var ett kortis och att han behövde komma till ett eget permanent boende började oron igen. Han blev aggressiv mot personalen, ramlade och slog sig på grund av yrsel, dessutom var stämningen på avdelningen rent vidrig vissa dagar, vilket enhetschefen erkände när jag påpekade detta. Man hade haft en väldig omsättning av personalen på grund av samarbetsproblem.
Mådde pappa bra? Emellanåt gjorde han faktiskt det. Vi firade hans 86 årsdag där med kladdiga bullar, kaffe och mycket skratt.
Mange, Marie och Morfar Charlie

I juni 2013 fick pappa flytta in på Ingsbergsgården i Nässjö, ett underbart ställe med sinnesträdgård ute, med broar, vatten med guldfiskar i. Lokalerna är fina och personalen helt underbar.
Ett lite smolk i glädjebägaren var att pappa tyckte att de flesta som bodde på hans avdelning var rätt "dumma". Då sörjde jag. Jag visste, på grund av minnesutredningen man gjort, att han också skulle bli sådan så småningom och då var det bättre att han var på plats än att han skulle behöva flytta igen. Jag sörjde, får tårar i ögonen nu när jag tänker tillbaka. Mitt hjärta värker. Det tog tills sommaren var över innan han landade något så när och allteftersom tiden gick började han trivas. Hösten och början på vintern, fram till någon gång i mars gick det bra ... .
Både personalen, jag och sköterskan trodde att han en eller flera små infarkter eftersom han så snabbt blivit mycket sämre. Efter att ha pratat både länge och väl kom vi fram till att det inte skulle tjäna något till att utsätta honom för ytterligare röntgen av hjärnan, vilket bara skulle visa vad vi trodde, eller inte visa något alls. Oavsett så skulle hans mående påverkas mycket negativt av att han utsattes för det. Sköterskan sa att de hade nära kontakt med Minnesmottagningen och fick råd där hur de skulle göra pappas liv så bra som möjligt.
Efter det hade jag inte många stunder med honom där vi hade riktiga samtal, han var förvirrad, trött och klar om vartannat.
Min sorg började där och då och jag önskade verkligen att han skulle få dö innan hans liv skulle bli ovärdigt och han tyna bort.
I samma veva blev jag förkyld. Jag som inte varit förkyld på många år kunde inte åka och hälsa på honom under flera veckor på grund av smittorisken för honom och alla de andra gamlingarna. Under tiden blev han riktigt dålig och när jag äntligen kunde åka dit sov han varje gång och det var ingen mening med att försöka väcka honom för han blev så förvirrad, kände inte igen mig ibland. Det blev att jag pratade med personalen i stället, om honom, så när han fick åka till sjukhuset med andningssvårigheter hade sköterskan och jag dagen innan pratat palliativ vård, om hur pappa ville ha det. Han ville absolut inte hållas vid liv med maskiner, eller bli upplivad om han av någon anledning skulle dö under en operation. Han ville få dö i "lugn och ro".
När läkaren ringde från sjukhuset och sa att "nu stänger vi av alla livsuppehållande åtgärder" bestämde jag mig för att åka och vaka hos honom oavsett hur lång tid det skulle ta. Jag hade lovat att jag skulle hålla honom i handen när det var dags, om det var möjligt.
Det blev en massa praktiska saker som skulle ordnas. Vi skulle ha våra MC kompisar hemma på fika den kvällen så jag ringde Marie och undrade om hon och, eller Mange kunde hjälpa till med lite som Göran skulle ha hem till kvällen. När Marie fick höra vad som var på gång ville hon absolut följa med och vaka tillsammans med mig.
När vi varit hos morfar Charlie (han kallades så av oss) några timmar kom Jennie, som varit och hälsat på honom flera gånger under dagarna han legat inne. Under timmarna som följde kom och gick hans barnbarn och barnbarnbarn i omgångar och som minst var vi två hos honom, hela tiden. Vi pratade med honom, rörde vid honom, masserade och var närvarande. När vi pratade var han med genom att "vifta" med händerna när han ville ha ett ord med i samtalet. Vi hade faktiskt trevligt och vi uppfattade det som att även han hade trevligt.
Natten blev ganska orolig stundtals, han hade svårt att andas fast han ibland sov lugnt. Marie och jag satt i obekväma stolar invirade i varsin filt och "sov".
På morgonen, vid sex, när sköterskan kom in, berättade vi om oron och att han sagt att han ont i nacken, så hon hämtade en spruta med både lugnande och smärtstillande. Sen sov han lugnt i nästan två timmar .... . Under tiden kom Christoffer som jobbat natt och ville sitta en stund innan han åkte hem för att sova.
Vid ca åtta kom en sköterska in och undrade hur det var och vi sa att det varit lugnt, att han sovit hela tiden. Precis när hon gått ut började han att hyperventilera i flera minuter och vi blev lite oroliga. Var det slutet och skulle vi låta honom dö ... ? Efter ytterligare några minuter ringde vi på sköterskan och, jag måste tillstå att jag inte riktigt kommer ihåg detaljer här, men när hon gått ut igen drog han ett andetag och ... slutade att andas.
Vi tittade på varandra Marie, Christoffer och jag. I ett ögonblick började vi alla att gråta och stod där och bara tittade på honom i en minut, eller två, då ringde jag på sköterskan igen. När hon tog pulsen på honom började han andas igen och vi blev helt chockade. Han hade ju inte andats på flera minuter. Hon lugnade oss med att kan hända så, ibland flera gånger.
Hon stod med handen på hans hjärta och sa att "han kämpar fortfarande", fast han inte andades. Jag tog hans hand igen och lutade mig fram och sa nära hans öra, du måste släppa taget pappa, låt Jesus ta din hand och släpp min, men du måste släppa taget om min hand först. Det här är ju vad du har längtat efter. Släpp nu. Och DÅ sa sköterskan NU kämpar han inte längre, hon tittade på klockan och sa att hon skulle hämta en läkare som måste fastställa dödsfallet. När ni känner att ni vill så finns det frukost åt er "där ute".
Vi stod vid sängen och kände lugnet och stillheten, och tog farväl av pappa, morfar och morfar Charlie och tog till oss förmånen ha få ha varit med om att dela hans sista stund i livet och veta att han inte dog ensam.

Jag sörjer honom inte, har inga "regrets", har inte ens saknat honom, kanske för att vi hade så otroligt mycket tid tillsamman både innan mamma dog och framför allt de följande tre åren.
Det jag däremot sörjer över ibland är att jag inte hade tid varken att sörja eller sakna mamma, eftersom mitt liv blev så uppfyllt av pappas liv, att jag gick i väggen hjälpte ju inte heller till att få ork till varken det ena eller andra.
Så ... mamma saknar jag, ganska ofta, men är glad att vi trots allt fick en bra relation åren innan hon dog. Jag har många roliga minnen av saker vi gjorde tillsammans under perioder då pappa var sjuk och ibland var inlagd på sjukhus. Men det är en annan historia, eller historier, som man säger.


Tack Gud för mina föräldrar. Nu är det Din tur att ta hand om dem.