På livets hav

Häromdan frågade någon hur jag mådde. Det tog en stund innan jag hade fått ordning på tankarna jag haft de senaste dagarna.

Jag är ingen båtmänniska eller seglare, inte så att jag inte gillar att vara på sjön, för det gör jag. Men jag brukar inte tala i symboler som har med livet på sjön att göra.
Just då när hon frågade så hade jag faktiskt tänkt på mitt liv som om jag satt i en liten segelbåt på ett stort hav.
Livet omkring mig, rent privat, kändes som ...
När det stormar för mycket kan man inte ha seglet uppe, för då river stormen sönder det ...
... Jag var tvungen att reva seglet och bara försöka överleva i havet och vågorna som sköljde över mig i min lilla båt. Med andra ord, kontrollen är inte längre min.

På fronten arbete, där jag ju varit sjukskriven drygt tio månader, är förhållandet precis tvärtom. Mitt hav är mitt hav, men det kaaav luuugnt. Jag har hissat alla segel jag kunnat, men hjälper inte, för utan vind finns ingen riktning att följa. Så där sitter jag i min lilla segelbåt, fortfarande utan möjlighet att påverka.

Trots allt ... Jag börjar ana blå himmel mellan stormskyarna och ... är det inte ett litet moln där bortanför stilltjet ...