fredag 5 juli 2013

Vad hände?

Tittar på gamla kort och rensar bort sånt som inte "angår" mig eller de mina, från mina föräldrars semesterresor.

Jag slås av av att mamma skrattar på nästan varenda kort. Jag minns inte att hon en gång i tiden varit en glad människa, för de sista ca 25 åren var hon så allvarlig. Minns hur svårt det var att hitta ett bra kort till hennes 80-årsfest, ett där hon faktiskt inte rynkade pannan eller såg allmänt nedstämd ut.

Efter att ha sett de gamla korten undrar jag ... . Vad var det som hände? What broke her spirit?
Hände det något speciellt eller var det "bara" alla hennes krämpor och smärtor som bröt ned henne?
Känner att jag faktiskt inte haft tid att sörja henne ordentligt. Först nu finns tid och möjlighet att tänka och känna, fundera och till stor del förstå.

Det kom på min lott att ta hand om hennes och pappas dagböcker när vi rensade ut lägenheten efter pappa, när han fick flytta till ett gruppboende.

Det är "bits and pieces", en del bara nedklottrade mitt inne i en bok eller på ett löst papper där mamma ibland låter sitt inre lysa igenom, men många av böckerna har bortrivna blad.

Jag blir tung i mitt inre när jag inser hur fruktansvärt ensam hon kände sig, ofta, och hur jag inte fanns till för henne så som jag "borde" ha gjort. Jag tänkte att, sen när det lugnat ner sig, då ska jag ta med henne ut ... .

Men livet väntade inte, eller snarare, döden väntar inte på att vi ska FÅ tid. Vi måste TA oss tid medans tid är.

Carpe Diem. Så slitet, så sant. Vi har bara en dag i taget och jag hoppas att mina barn en dag inte behöver undra när de ser gamla kort på mig. Jag hoppas att jag under mitt liv kan vara så närvarande i deras liv så att de vet vem jag är och hur jag har det det.
Och det är minsann ingen självklarhet.