måndag 13 juli 2015

Med facit i hand

  Häromdagen sa min man något som verkligen etsade sig in i huvudet, eller snarare hjärtat på mig.
  För att ta historien lite mer från början så ringde min läkare för att göra en uppföljning på hur min nya medicin fungerar.
  När vi hade pratat lite fram och tillbaka en stund om dosering eventuella biverkningar mm. så hälsade jag från Göran som bett mig hälsa och tacka för sin nya fru. Läkaren skrattade lite, var
kanske lite stressad över allt hon måste hinna med innan hon skulle gå på semester. Men, jag tänkte att hon kan ändå inte förstå den fulla vidden av vad min man menade.
  Han har verkligen fått en ny fru, eller kanske för att knyta an till vad han sa senare när vi småpratade. Eller rättare sagt, en gammal i repris, för du börjar likna den jag blev kär i.
  Jag har nog själv inte varit medveten om hur mycket jag förändrats genom åren. Jo, jag vet, om man inte förändras, mognar så är det ju inte bra. Men jag menar en förändring som har sitt ursprung i en fyrkantig plugg som försökt göra sig rund för att passa i det socialt accepterade runda hålet.

  Själv lever jag i mitt inre som för mig är mer "levande" än mitt yttre, för jag vet ju vad som pågår på insidan, tänker inte alltid på hur jag uppfattas utifrån. Erkännes, när jag var yngre, snyggare då spelade utseendet större roll vilket på sätt och vis var lättare. Hur då? Det var lättare att med kläder, smink och frisyr skapa en karaktär och ... gå in i en roll.
  Det jag skriver nu gör jag med facit i hand, eller i alla fall, delar av facit.
  Jag har alltid haft svårt för förändringar, speciellt sådana som jag själv inte är upphovsman till. Jag avskyr när saker förändras.
  Varor i affärerna som byter plats eller förpackningar som ändra färg. Rutiner på arbetsplatsen som jag äntligen lärt mig hur de fungerar. Att åka till ställen jag aldrig varit på förut och ännu värre, tillsammans med människor jag inte känner. Jag mår illa och har kräksreflexer flera dagar i förväg.
  Har det alltid varit så här?
  Nej, inte så illa som det är nu. Nu har jag två "krockar" med väggen i bagaget, och på detta har jag fyllt 60+ vilket inte underlättar en läkning av, varken kroppen eller huvudet. Det som tidigare bara var obehag som jag med mycken energiåtgång kunde hantera och ta mig igenom, har blivit som jag beskrev ovan. Flera dagar av illamående och en insida som skriker, Jag VILL INTE!!!
  Man måste inte göra allt som andra vill, säger du nu. Det vet jag väl! Men för att inte, helt och hållet, bli en eremit så behöver jag komma över vissa saker och göra dem ändå. Om jag inte gör det finns risken att jag fastnar i mitt egna navelludd. Dessutom är det inte nödvändigtvis tråkiga eller jobbiga saker som får mig att må så här. Saker jag sett fram emot i flera månader kan när det blir dags att packa, eller vad det nu är, få mig att reagera så här. Oftast handlar det om att det finns tider att passa, tåg, buss, flyg, färja ... . Man skulle kunna kalla det för press, en press att åstadkomma något inom en viss tidsram.
  Jag har noll tolerans för sånt numer. Kanske kommer tiden att läka även dessa sår, eller också får leva med det.Och det är ok, för med min nya medicin fungerar det mesta rätt bra i min vardag. Det, kära vän, är en STOR LYX för mig. Att ha ork att bara vara människa.



lördag 11 juli 2015

För några dagar sedan funderade jag över det med sommar och väder. Just denna dag var molntät och regnig.
******************************
Idag hänger nog många semesterfirare, och framför allt soldyrkare, med huvudet.
  Jag njuter. Njuter ljudet av ett tätt stilla sommarregn. Jag älskar ljudet av regn, speciellt när jag är hemma, dock inte så mycket när jag är ute och åker mc, och/eller tältar.
För mig har ljudet av regn blivit en avstressande musik som inbjuder till att njuta av att vara hemma och göra vad jag orkar och vill. Regniga dagar störs inte av alla måsten som sommartiden består av.

  Sommartider och måsten? Ja, just det. Eftersom den svenska sommaren är så kort och sällan bjuder på önskvärt väder hela tiden så måste vi ju göra så mycket när det är önskvärt väder.
Åka hit, åka dit, rusa runt, passa på nu och göra detta och detta och ... njuta?!

  Jag säger inte att jag inte gillar sommaren, bara nästan. Med åren har det blivit så att jag tycker bättre om våren och framför allt hösten.
  Våren bär med sig ljuset och värmen, livet och förväntningarna, vilka i och för sig, kan vara lite stressande för mig. Kanske beror det på efterverkningar av att ha "gått i väggen två gånger, eller kanske till och med åldern. Jag är ju inte trettio längre, inte ens "bara" femtio. En kombination kanske.
  Hösten har de senare åren kommit med lugnet, minskade krav på att uppleva en massa. Jag har blivit rätt nöjd med att bara leva.
  Att vara nöjd med att bara leva har inte varit en självklarhet men efter att ha gått i väggen igen, nästan fyllda 60 har kravet på upplevelser bytts ut till mer basala behov. Som att må bra, kunna sova och orka att bara vara.
  Ibland känns det som om de senaste tio, femton åren har blivit stulna på grund av den konstanta tröttheten och stressen. Trötthet av att vilja finnas till för "alla", stress på grund av att jobba som vikarie korta perioder som grav- och semestervikarie. Lagom när man lärt sig alla rutiner är vikariatet slut och det är dags att byta arbetsplats. Igen.
  I samma andetag måste jag säga att nu när de här åren är bakom mig är jag tacksam för vad jag har fått med mig i den verktygslåda som livet försett mig med.

Tycker du att jag är för privat? Lämnar ut för mycket av mig själv? Det kanske beror på att jag har mött så väldigt många människor som, liksom jag, mår och har mått så otroligt dåligt, men till skillnad från mig inte haft någon att prata med.
  Jag tror att jag kommer att fortsätta med att vara personlig och en aning privat. Till en del är det terapi för mig att skriva om det ... Livet, ADHD, Asperger, diagnoser och en del annat som blivit en del av mitt liv på ett sätt jag aldrig kunnat förutse.

  Återkommer säkert till det.



söndag 14 juni 2015

Ja, jag ska bara ...

  Kaffesugen! Måste sätta på det ... ja, vänta lite ... jag ska bara ... En timme senare - fortfarande inget kaffe.
  Nu går jag och går i ordning kaffe!! Va, regnar det!? Nu?? Det skulle ju bli ... Då kan jag ju göra nåt "nyttigt" hemma i stället för att gå iväg idag.
Stryktvätten, nä, den tar jag i morgon.


WAHW!!!!! KAFFE!!!!

Jaja, jag fixar det nu. Kaffe, ska göra i ordning kaffe, inte titta på bordet, nej, inte i den lådan heller. Puh, håller kaffeburken i handen, häller vatten i bryggaren, i med kaffet i filtret. Slå på timern. Yeah, I did it!! Kaffet är igång.

45 minuter senare går jag förbi dörröppningen till köket och konstaterar att det luktar ljuvlig från köket. Kaffe ... ah men ...

Nu sitter jag äntligen och njuter av mitt kaffe 2 timmar efter att jag blev kaffesugen.
Egentligen borde jag äta för egentligen är det ju lunch nu.

Äh, äta kan jag göra en annan dag.
Om jag kommer ihåg.





söndag 31 maj 2015

Surpuppan och Hoppetossan

 Det är några år sedan de funderingarna härjade i mitt huvud, men jag vill dela dem ändå. Nu när jag har lite perspektiv på det hela. ;-)

   Jag vet inte vad du tycker om att bli äldre, men i mitt fall var jag helt oförberedd. Åldern liksom överföll mig bakifrån. Phyllis Diller f.1917


  Att inse att man börjar bli äldre är ingen lek. Och för att vara riktigt ärlig har jag nog aldrig ägnat så många tankar på att det skulle hända mig, att jag skulle bli äldre.
  Med äldre menar jag över medelåldern trots att jag inte riktigt vet när den tar slut. I mitt fall tror jag den tog slut när jag fattade att jag var äldre än 60+. Kanhända den känslan är individuell.
  På något vis har mitt inre varit så i nuet att "bli äldre" låg väldigt långt bort. Ända till jag stod mitt i den, känslan av att något hade hänt, något jag inte var bekant med.
  Det var då jag märkte dem. De som ständigt skapade konflikter i mitt huvud, vilket har blivit en zon av ett oändligt grälande.
Hoppetossan och Surpuppan 
  Konflikterna gör att jag ibland undrar vem jag själv är mitt i denna röra.

 Det är främst två karaktärer som grälar i mitt sinne. Jag har börjat kalla dem för Surpuppan och Hoppetossan. Surpuppan är gnällig, negativ, gammal till kroppen och vill bara vara hemma, vara ifred. Hoppetossan däremot är nyfiken, vetgirig, älskar att träffa nya människor och se nya platser. Hon ser inte de yttre begränsningarna utan vill skutta och springa så fort andan faller på.
  Hoppetossan jublar när det blir tal om att åka någonstans, campa eller träffa härliga människor, men sker det inte rimligt nära i tid så får Surpuppan god tid på sig att måla upp allt det jobbiga; tänk om det är långt att gå från tältet till ... det vi ska göra?! Mitt knä! Och tänk så länge vi måste vara borta, jag trivs ju hemma ju! Du vet ju hur svårt det är att sova borta första natten!
Aj, mina knän - Men trapporna ...

   De dyker oftast upp när jag, fysiskt sett, är ensam, inte så ofta bland andra människor. Eller rättare, jag tänker inte på dem då.
  Som till exempel när jag var i stan för ett par dagar sedan, för att handla växter på torget. Då kollade  Surpuppan snabbt åt höger, när jag ställt bilen på parkeringen, och utbrast:
  ”Är du inte riktigt klok! Det är ju trappor där. Tror du verkligen att mitt knä gillar det!”
Varpå jag snällt fortsatte runt parkeringen på slät mark, medan Hoppetossan längtansfullt såg bort mot parkeringsplatsens förhatliga trappor, drömmande om att på lätta fötter skutta nerför dem, medan Surpuppan blängde på henne med näsan i vädret.

  På nätterna är det mest Surpuppan som är vaken och irriterad. Antingen kan hon inte sova eller så har hon ont någonstans.
  Hoppetossan sover gott, drömmer leende om att springa det natursköna motionsspåret vid sjön, eller om att dansa när hon sett en inspirerande film som Jump In eller något liknande. Hon har verkligen ingen koll på den verklighet som Surpuppan vill att vi ska leva i!

Mmmm ... 

Fast å andra sidan är hon rätt avundsvärd, för i sin glada optimism så är hon lycklig, när hon drömmer om det hon skulle vilja göra.

  Jag gillar verkligen Hoppetossan och håller med henne, men Surpuppan är så väldigt högljudd och med sin klagande röst fångar hon alldeles för lätt mitt öra genom att bara säga åt mig att känna efter hur det känns i kroppen. Ja, där ser du, säger hon, hur kan du ens lyssna på Hoppetossan.
  Det är inte så svårt tänker jag surt och känner mina värkande knän, hon är mycket trevligare än dig.

  I kyrkan en söndag, trots att vi var bland en massa folk, ryckte Hoppetossan i mig, ”Kom igen, dansa nu, känner du inte glädjen”!
Dansa!! Seriöst?!! - Men känn glädjen ... 
  Det gjorde jag verkligen. Det spratt och ryckte i hela kroppen men, genast var Surpuppan där med sin sura attityd.
”Du skulle bara våga studsa upp och ner så där med mitt knä! Och dessutom skämma ut dig, gamla männskan!!

  Så naturligtvis stod jag bara där och gungade lite från den ena foten till den andra och längtade efter att få göra Hoppetossan sällskap i hennes glädjedans.


Det är synd om människan
Citat A. Strindberg