lördag 12 mars 2016

Kära familj, släkt och vänner

Hur är det att leva med ADHD? Att få reda på det i vuxen, nästan "övervuxen" ålder?

Är att titta i backspegeln och förstå bakåt det som hänt.

Ibland har jag varit så fruktansvärt ledsen över att jag inte fick veta det när jag var ung, den tid jag växte upp i var en bra tid för "diagnosbarn". Det fanns struktur, ordning och reda, rätt och fel, sån't som diagnosbarn behöver.

Om jag hade fått "hjälp", vägledning, då och lärt mig förstå hur man fungerar med ADHD. Men hade jag inte kunnat göra någon jämförelse med, före och efter diagnosen.

Jag var nog vad man kallade en pojkflicka, gillade att klättra i träd och leka med pojkar. Var sur när jag måste spela tråkiga kvinnor i stället för cowboy eller indian när vi lekte filmerna vi sett på matinén på söndagarna. Kvinnor skulle laga mat till karlarna, tyckte killarna vare sig vi lekt cowboys och indianer eller Laika, en film om en sameflicka som likt Mose blir uppfostrad av någon som inte är "riktig" familj.

Hahaha ...
Jag har inte haft många bästisar under åren. Tyckte, och har tyckt under större delen av mitt liv, att det var lättare och smidigare att vara med killar än med tjejer.
Jag har sedan tonåren, när livet vacklar i största allmänhet, känt mig annorlunda. Hur? Vet inte, en känsla av att inte passa in, vara "annorlunda", konstiga åsikter i den mån jag överhuvudtaget vågade ha några.
Samtidigt var jag ganska annorlunda, fick barn tidigt och dessutom tre stycken i en tid när den fria aborten diskuterades högljutt i media.
Vid fyllda 27 hade jag tre barn och skilsmässa i bagaget. Under tiden med barnens far var jag ständigt på flykt undan "vardagen/livet", genom att ha näsan i en bok oavsett vad jag gjorde. Böckerna hängde med både på toa och vid spisen. Naturligtvis visste jag inte då att det var en flykt från ett liv som var allt annat än ordning och reda, vilket jag i och för sig trodde var mitt fel eftersom jag alltid fått höra hur slarvig jag var. Har med tiden förstått att min mammas ordningssinne inte bara gränsade till OCD, men det var hennes sätt att hantera sitt liv.

En av välsignelserna med att jag blivit utredd är att jag, i backspegeln, förstår mina egna föräldrar, varför de sa och gjorde så eller så. Missförstå mig inte. I motsats till kompisar under uppväxten som bara klagade på sina föräldrar, så gjorde inte jag det för jag tyckte att de var bra, även om jag naturligt vis var arg och gjorde uppror. Det hör ju till tonåren.

Ganska snart efter skilsmässan träffade jag min trygghet, min underbare man sedan 36 år i sommar. Utan honom vet jag inte vad, eller var, jag hade varit. Genom alla upp- och nedgångar i mitt mående, som alltså har sin grund i det som sedermera skulle bli ett funktionshinder/diagnos för mig, eftersom energin tog slut, har han varit en klippa. Många gånger har undrat hur han stått ut.  Hans svar har alltid varit detsamma; Jag älskar dig. Vilken man!
Vad var det som tog min energi då? Mina försök att passa in. Då var det som kallas "normalt" mycket bredare än idag ändå fanns det inte så mycket utrymme att vara annorlunda, om man inte hörde till de som kallades utvecklingsstörda och inte alls kunde klara sig själva i samhället. Sådan var ju inte jag.
På utsidan. Inombords var jag bara dallrande gele'.

Att gå över skolgården mellan lektionssalarna i olika hus var ångest (fast jag inte hade en aning om då att det kallades så) och orsakade ett högljutt dån i huvudet där jag hörde pulsen rusa, lika intensivt som fladdrandet magen som gjorde mig matt.
Vad såg mina skolkompisar?? En tuff tjej som rökte, svor och blängde på de stackars skötsamma flickorna som vågade sig in på toa när jag var där.
Lite kuriosa i sammanhanget, min mamma kallades "tuffa Britta" i sin ungdom. Hon var ung på 1940 - 50-talet. Hon hade ännu mindre chans att få hjälp och upplysning om varför hon inte passade in.
Hittade en liten lapp bland hennes saker när hon dött. "Varför kan ingen förstå mig". Det gör fortfarande ont när jag tänker på det hon skrev.

Varför delar jag det med dig? Därför att idag vet man att ADHD, Aspbergers syndrom och Autismtillstånd är ärftliga.
Att få diagnos som vuxen är att förstå sitt liv bakåt, att förstå varför energin tog slut när man försökt anpassa sig till och passa in på olika arbetsplatser, sociala sammanhang (att läsa av vad som gäller i den här gruppen) eller lära sig nya regler på en arbetsplats, och så småningom lära sig att vissa regler gällde när XXX jobbade och andra regler var viktigare när YYY jobbade.
Vad man inte vet själv är att det tar en enorm energi att göra detta, anpassa sig, och jag gjorde det på varje arbetsplats, varje vikariat jag hade ... Jag orkar inte redogöra för alla.
Men på den tiden sa handledarna på Arbetsförmedlingen att det var bra med erfarenhet från olika ställen. Och det hade jag, massor av, olika erfarenheter.
Till slut försvann energin och jag rasade ihop. Var hemma i nästan fyra år utan att förstå vad som hänt. Sjukskriva mig. Från vadå? Allt jag hade var kurser, korttidsjobb, vikariat ... Det var bara att gå hem. Ingen saknade mig.
Efter nästan fyra år som, icke sjukskriven eller på annat sätt med samhällets ekonomiska stöd, sa en kompis att det fanns behandlingshem som letade efter människor som mig ... Wow, jag som trodde att jag var slut som arbetskraft.
Började då på ett behandlingshem som timvikarie hösten och vintern, hösten 2005, tror jag. Sen fortsatte det i ca åtta år som timvikarie och semestervikarie grav.vikarie ... Ett nytt jobb ungefär vartannat år. Det är ungefär så lång tid det tar att sätta sig in i ett nytt jobb.
I mitt personliga liv hände förutom alla jobbyten ... massor, med barn, barnbarn, föräldrar, svärföräldrar ...

En dag tog det bara slut.

Fortsättning följer ...