söndag 31 maj 2015

Surpuppan och Hoppetossan

 Det är några år sedan de funderingarna härjade i mitt huvud, men jag vill dela dem ändå. Nu när jag har lite perspektiv på det hela. ;-)

   Jag vet inte vad du tycker om att bli äldre, men i mitt fall var jag helt oförberedd. Åldern liksom överföll mig bakifrån. Phyllis Diller f.1917


  Att inse att man börjar bli äldre är ingen lek. Och för att vara riktigt ärlig har jag nog aldrig ägnat så många tankar på att det skulle hända mig, att jag skulle bli äldre.
  Med äldre menar jag över medelåldern trots att jag inte riktigt vet när den tar slut. I mitt fall tror jag den tog slut när jag fattade att jag var äldre än 60+. Kanhända den känslan är individuell.
  På något vis har mitt inre varit så i nuet att "bli äldre" låg väldigt långt bort. Ända till jag stod mitt i den, känslan av att något hade hänt, något jag inte var bekant med.
  Det var då jag märkte dem. De som ständigt skapade konflikter i mitt huvud, vilket har blivit en zon av ett oändligt grälande.
Hoppetossan och Surpuppan 
  Konflikterna gör att jag ibland undrar vem jag själv är mitt i denna röra.

 Det är främst två karaktärer som grälar i mitt sinne. Jag har börjat kalla dem för Surpuppan och Hoppetossan. Surpuppan är gnällig, negativ, gammal till kroppen och vill bara vara hemma, vara ifred. Hoppetossan däremot är nyfiken, vetgirig, älskar att träffa nya människor och se nya platser. Hon ser inte de yttre begränsningarna utan vill skutta och springa så fort andan faller på.
  Hoppetossan jublar när det blir tal om att åka någonstans, campa eller träffa härliga människor, men sker det inte rimligt nära i tid så får Surpuppan god tid på sig att måla upp allt det jobbiga; tänk om det är långt att gå från tältet till ... det vi ska göra?! Mitt knä! Och tänk så länge vi måste vara borta, jag trivs ju hemma ju! Du vet ju hur svårt det är att sova borta första natten!
Aj, mina knän - Men trapporna ...

   De dyker oftast upp när jag, fysiskt sett, är ensam, inte så ofta bland andra människor. Eller rättare, jag tänker inte på dem då.
  Som till exempel när jag var i stan för ett par dagar sedan, för att handla växter på torget. Då kollade  Surpuppan snabbt åt höger, när jag ställt bilen på parkeringen, och utbrast:
  ”Är du inte riktigt klok! Det är ju trappor där. Tror du verkligen att mitt knä gillar det!”
Varpå jag snällt fortsatte runt parkeringen på slät mark, medan Hoppetossan längtansfullt såg bort mot parkeringsplatsens förhatliga trappor, drömmande om att på lätta fötter skutta nerför dem, medan Surpuppan blängde på henne med näsan i vädret.

  På nätterna är det mest Surpuppan som är vaken och irriterad. Antingen kan hon inte sova eller så har hon ont någonstans.
  Hoppetossan sover gott, drömmer leende om att springa det natursköna motionsspåret vid sjön, eller om att dansa när hon sett en inspirerande film som Jump In eller något liknande. Hon har verkligen ingen koll på den verklighet som Surpuppan vill att vi ska leva i!

Mmmm ... 

Fast å andra sidan är hon rätt avundsvärd, för i sin glada optimism så är hon lycklig, när hon drömmer om det hon skulle vilja göra.

  Jag gillar verkligen Hoppetossan och håller med henne, men Surpuppan är så väldigt högljudd och med sin klagande röst fångar hon alldeles för lätt mitt öra genom att bara säga åt mig att känna efter hur det känns i kroppen. Ja, där ser du, säger hon, hur kan du ens lyssna på Hoppetossan.
  Det är inte så svårt tänker jag surt och känner mina värkande knän, hon är mycket trevligare än dig.

  I kyrkan en söndag, trots att vi var bland en massa folk, ryckte Hoppetossan i mig, ”Kom igen, dansa nu, känner du inte glädjen”!
Dansa!! Seriöst?!! - Men känn glädjen ... 
  Det gjorde jag verkligen. Det spratt och ryckte i hela kroppen men, genast var Surpuppan där med sin sura attityd.
”Du skulle bara våga studsa upp och ner så där med mitt knä! Och dessutom skämma ut dig, gamla männskan!!

  Så naturligtvis stod jag bara där och gungade lite från den ena foten till den andra och längtade efter att få göra Hoppetossan sällskap i hennes glädjedans.


Det är synd om människan
Citat A. Strindberg