Ankies Blandning

För några dagar sedan funderade jag över det med sommar och väder. Just denna dag var molntät och regnig.
******************************
Idag hänger nog många semesterfirare, och framför allt soldyrkare, med huvudet.
  Jag njuter. Njuter ljudet av ett tätt stilla sommarregn. Jag älskar ljudet av regn, speciellt när jag är hemma, dock inte så mycket när jag är ute och åker mc, och/eller tältar.
För mig har ljudet av regn blivit en avstressande musik som inbjuder till att njuta av att vara hemma och göra vad jag orkar och vill. Regniga dagar störs inte av alla måsten som sommartiden består av.

  Sommartider och måsten? Ja, just det. Eftersom den svenska sommaren är så kort och sällan bjuder på önskvärt väder hela tiden så måste vi ju göra så mycket när det är önskvärt väder.
Åka hit, åka dit, rusa runt, passa på nu och göra detta och detta och ... njuta?!

  Jag säger inte att jag inte gillar sommaren, bara nästan. Med åren har det blivit så att jag tycker bättre om våren och framför allt hösten.
  Våren bär med sig ljuset och värmen, livet och förväntningarna, vilka i och för sig, kan vara lite stressande för mig. Kanske beror det på efterverkningar av att ha "gått i väggen två gånger, eller kanske till och med åldern. Jag är ju inte trettio längre, inte ens "bara" femtio. En kombination kanske.

  Hösten har de senare åren kommit med lugnet, minskade krav på att uppleva en massa. Jag har blivit rätt nöjd med att bara leva.
  Att vara nöjd med att bara leva har inte varit en självklarhet men efter att ha gått i väggen igen, nästan fyllda 60 har kravet på upplevelser bytts ut till mer basala behov. Som att må bra, kunna sova och orka att bara vara.
  Ibland känns det som om de senaste tio, femton åren har blivit stulna på grund av den konstanta tröttheten och stressen. Trötthet av att vilja finnas till för "alla", stress på grund av att jobba som vikarie korta perioder som grav- och semestervikarie. Lagom när man lärt sig alla rutiner är vikariatet slut och det är dags att byta arbetsplats. Igen.
  I samma andetag måste jag säga att nu när de här åren är bakom mig är jag tacksam för vad jag har fått med mig i den verktygslåda som livet försett mig med.

Tycker du att jag är för privat? Lämnar ut för mycket av mig själv? Det kanske beror på att jag har mött så väldigt många människor som, liksom jag, mår och har mått så otroligt dåligt, men till skillnad från mig inte haft någon att prata med.
  Jag tror att jag kommer att fortsätta med att vara personlig och en aning privat. Till en del är det terapi för mig att skriva om det ... Livet, ADHD, Asperger, diagnoser och en del annat som blivit en del av mitt liv på ett sätt jag aldrig kunnat förutse.

  Återkommer säkert till det.