Ibland, ofta blir jag så himla trött på ...

... att vara trött.

Vid mitt senaste samtalsbesök fick jag frågan hur min sommar har varit, fast hon egentligen vet, för vi har pratat på telefon. Nåväl hon måste ju ha det i sina anteckningar. Jag svarade glatt att den varit fantastisk, har gjort massor, haft en aktiv vardag, rest långt och flera gånger.
Men det har inte varit så hela tiden, fortsatte jag. Senaste 1½ - 2 veckorna har jag nästan varit ... deppig, lustlös. Nej, inte lustlös, orkeslös. Lusten har funnits där men jag har inte orkat. Känns likadant som tiden innan den nya medicinen. Dosökning? Nej, kanske inte nu när jag inte vet om jag är trött för att jag gjort mycket, eller ... ? Fast utan medicinen hade jag aldrig orkat göra i sommar vad jag gjort. Jag har ju varit mer aktiv denna sommar, än de senaste tre.

Då har hon mage att säga det jag absolut inte vill höra. Det är ju jätteroligt att du har haft en så bra sommar, men samtidigt får du inte glömma att din utbrändhet inte är helt läkt än. Det är halt naturligt att du känner dig trött och deppig, för att du tycker att du ramlat bakåt igen. Men det är ju så det är. Energi ut, måste följas av vila, annars kommer du aldrig att bygga upp några reserver. Kanske måste du lära dig att leva med att inse att du har fått bestående men ... .
Det vill säga, att jag aldrig kommer tillbaka till min tidigare energinivå, eftersom jag har haft för många "nära väggen upplevelser" i mitt liv.

Medicinen då, vad var det för mirakelmedicin som gav mig sån kraft och ork över sommaren? Den heter Strattera, om du är intresserad får du klicka på namnet och kolla själv.
Hur det kom sig att jag fick den medicinen tänker jag inte gå in på här. Det blir för personligt, och långt.
Hur som helst så "stannade" den mitt alltid spinnande huvud, vilket jag alltid trott att alla människor har. Detta gjorde att jag tröttheten som berodde på mitt spinnande huvud försvann och jag både ville och orkade göra saker som tidigare varit oöverkomliga för att jag var så fruktansvärt trött.
Trött? Av vad då, kunde man undra, jag gjorde inget speciellt under dagarna. Orkade inte ens "skriva av mig", stirrade bara på tangentbordet och la Patiens, det var det enda som kunde få mig att glömma mitt spinnande huvud. Och jag trodde fortfarande att det var normalt med ett sånt huvud.

När jag började med Stratteran kunde jag ha gråtit av tacksamhet. Världen öppnades och jag kunde ta tag i en enda tanke och tänka den till slut. Jag orkade gå ut och gå. Jag klarade av de enklaste småsaker som att bädda, diska och att äta, nästan varje dag.

Men nu är jag här alltså. Trött för att utbrändheten inte är läkt! Trött. Igen! Jag är så trött på att vara trött! Dessutom är jag så fruktansvärt tjurskallig att jag inte vill komma ihåg att det hör till att må så här, när jag glömt bort att hämta ny energi. Och ändå tycker jag att jag sköter mig, fast jag egentligen vet att jag väntar alldeles för länge innan jag drar i bromsen.

För att det är så underbart att leva. Att orka leva.