svärfar. Tyvärr blev han sjuk så han orkade inte vara med, men det gav mig en möjlighet att titta mer runtomkring, på vem som var där.
Efter en stund slog det mig att jag inte sett flertalet av dessa människor på många år. På anhörigträffen var de barn till dem vi hälsade på, medan de förr var föräldrar till barn, vilka vi hade gemensamt i skolan.
Detta fick mig att filosofera över livet och dess gång. Man träffar nån, gifter sig, skaffar barn, de börjar skolan och hela tiden följer man med på olika träffar och arrangemang, de slutar skolan och flyttar hemifrån. Man börjar följa barnbarnens liv, på samma sätt, så mycket man hinner och orkar för jobbets skull, man är ju mitt i karriären.
Sen när man tror att man äntligen ska få uppleva lite ansvarslöshet och "bara tänka på sig själv" då börjar det om igen, eller rättare sagt, det fortsätter med att följa svärföräldrar och jag antar, så småningom även mina egan föräldrar.
Slutsats, det finns bara en tid i livet som är ansvarslös, det är när man är baran och har fullt upp med att försöka klara ut vad det innebär och man har absolut ingen aning om att den perioden är den mesta ansvarslösa i livet.
Tala om att ungdom verkligen är bortslösad på ungdomen!!
Tänk om det var möjligt att vara ung och vis ...
Men vänta, det ÄR möjligt ... i psalm 119:99 i Bibeln står det "Jag äger mer vishet än alla mina lärare, ty jag begrundar dina lagbud".
Nåväl, jag får väl nöja mig med att min vishet har vuxit genom åren och att jag nu, förhoppningsvis, börjat begripa hur ett och annat hänger ihop. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar