Idag var jag i kyrkan och vår pastor berättade att det idag är LIVETS DAG, och det visste inte jag.
Bland annat så betyder det att organisationer och "vanliga" människor demonstrerar och/eller bara påminner om hur värdefullt livet är.
Under tiden som pastor Peo pratade tänkte jag på något som hände 1989. Det är en historia om att välja Livet, att inte "take the easy way out" i en situation där de flesta numera väljer bort Livet.
En ung flick, knappt 16½ år blev med barn med en kille ca 20 som gjorde lumpen, de hade varit tillsammans knappt 3 månader.
Flickan berättade hemma om situationen och trots att föräldrarna blev både chockade och ledsna så var abort inte en lösning man på allvar övervägde.
Den unge blivande pappan kämpade med näbbar och klor för att få tand om den blivande mamman och det barn som var på väg.
Han kämpade mot ett föräldrapar som av omsorg om sin dotter själva ville ta hand om henne, vara "säkra" på att den unga dottern inte skulle fara onödigt illa.
Efter månader av slitningar, främst för den unga blivande mamman, som försökte hålla både pojkvännen och föräldrarna lugna, "på gott humör", kom det oundvikliga. Hon tvingades välja, rättare sagt pojkvännen valde åt henne och ringde föräldrarna och sa att nu stannar hon hos honom. De ska bli en familj och han vill ta sitt ansvar.
En svår tid följde för alla inblandade parter. En liten mörkhårig kille föddes, som inte hälsades till världen av lyckliga och stolta morföräldrar, den lille killens mamma firade för första gången sin födelsedag utan att förädrarna var med.
En ensam tid för mor och mormor, som mitt i allt saknade varandra.
Det är svårt att säga när isoleringen försvann och livet började flyta mer normalt, men när den lille pigge, brunögde killen blivit 3 år fick han en lillebror och då fanns morföräldrarna där stolta och lyckliga, över båda pojkarna.
Det har gått några år, den lille killen är inte så liten längre. Han har fyllt 20 år gått ut gymnasiet, tagit körkort och börjat jobba. Han har blivit vuxen och lillebror fyller snart 18 och ser fram emot att ta körkort.
Det som framför allt är värt att hylla idag, är att den unga flickan och hennes unge pojkvän kämpade så för LIVET och att de fortsatt kämpa för sina barn och sitt äktenskap, trots att livet inte alltid varit lätt så håller de fortfarande ihop. De blev verkligen en familj, en som i mina ögon är ett föredöme väl värt att hylla.
Detta gör mig så stolt, att min dotter och måg VALDE LIVET, trots motstånd, och gav mig och barnens morfar möjligheten att njuta deras sällskap, i den berg- och dalbana som kallas LIVET.
GRATTIS till er från en stolt mamma, svärmor och mormor!!
Jag älskar er alla!
PS. Morfar instämmer helt DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar