måndag 13 juli 2015

Med facit i hand

  Häromdagen sa min man något som verkligen etsade sig in i huvudet, eller snarare hjärtat på mig.
  För att ta historien lite mer från början så ringde min läkare för att göra en uppföljning på hur min nya medicin fungerar.
  När vi hade pratat lite fram och tillbaka en stund om dosering eventuella biverkningar mm. så hälsade jag från Göran som bett mig hälsa och tacka för sin nya fru. Läkaren skrattade lite, var
kanske lite stressad över allt hon måste hinna med innan hon skulle gå på semester. Men, jag tänkte att hon kan ändå inte förstå den fulla vidden av vad min man menade.
  Han har verkligen fått en ny fru, eller kanske för att knyta an till vad han sa senare när vi småpratade. Eller rättare sagt, en gammal i repris, för du börjar likna den jag blev kär i.
  Jag har nog själv inte varit medveten om hur mycket jag förändrats genom åren. Jo, jag vet, om man inte förändras, mognar så är det ju inte bra. Men jag menar en förändring som har sitt ursprung i en fyrkantig plugg som försökt göra sig rund för att passa i det socialt accepterade runda hålet.

  Själv lever jag i mitt inre som för mig är mer "levande" än mitt yttre, för jag vet ju vad som pågår på insidan, tänker inte alltid på hur jag uppfattas utifrån. Erkännes, när jag var yngre, snyggare då spelade utseendet större roll vilket på sätt och vis var lättare. Hur då? Det var lättare att med kläder, smink och frisyr skapa en karaktär och ... gå in i en roll.
  Det jag skriver nu gör jag med facit i hand, eller i alla fall, delar av facit.
  Jag har alltid haft svårt för förändringar, speciellt sådana som jag själv inte är upphovsman till. Jag avskyr när saker förändras.
  Varor i affärerna som byter plats eller förpackningar som ändra färg. Rutiner på arbetsplatsen som jag äntligen lärt mig hur de fungerar. Att åka till ställen jag aldrig varit på förut och ännu värre, tillsammans med människor jag inte känner. Jag mår illa och har kräksreflexer flera dagar i förväg.
  Har det alltid varit så här?
  Nej, inte så illa som det är nu. Nu har jag två "krockar" med väggen i bagaget, och på detta har jag fyllt 60+ vilket inte underlättar en läkning av, varken kroppen eller huvudet. Det som tidigare bara var obehag som jag med mycken energiåtgång kunde hantera och ta mig igenom, har blivit som jag beskrev ovan. Flera dagar av illamående och en insida som skriker, Jag VILL INTE!!!
  Man måste inte göra allt som andra vill, säger du nu. Det vet jag väl! Men för att inte, helt och hållet, bli en eremit så behöver jag komma över vissa saker och göra dem ändå. Om jag inte gör det finns risken att jag fastnar i mitt egna navelludd. Dessutom är det inte nödvändigtvis tråkiga eller jobbiga saker som får mig att må så här. Saker jag sett fram emot i flera månader kan när det blir dags att packa, eller vad det nu är, få mig att reagera så här. Oftast handlar det om att det finns tider att passa, tåg, buss, flyg, färja ... . Man skulle kunna kalla det för press, en press att åstadkomma något inom en viss tidsram.
  Jag har noll tolerans för sånt numer. Kanske kommer tiden att läka även dessa sår, eller också får leva med det.Och det är ok, för med min nya medicin fungerar det mesta rätt bra i min vardag. Det, kära vän, är en STOR LYX för mig. Att ha ork att bara vara människa.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar